Blogg

Jag måste bara skriva om en anekdot från Nordkorea som till skillnad från de andra jag skrivit om här inte är självupplevd men som jag läste i Erik Cornells bok om landet (se nedan)

Han var på en middag där bla.a. den kubanska ambassadören och nån högt uppsatt nordkorean deltog. Kubanskan frågade nordkoreanen om var de begraver sina döda eftersom hon inte sett några begravningsplatser i landet (vilket för övrigt inte heller jag gjorde). Svaret från nordkoreanen är så typiskt för det landet.

-I den Demokratiska Folkrepubliken Korea dör inte folk så mycket.

Nähä... :-)

Sitter och lyssnar på nordkoreansk propagandamusik samtidigt som jag jobbar med Stockholmnews.com. Den e mäktig men ibland har de bara tagit kända västliga musikstycken och satt dit egna ord. Det vet naturligtvis de flesta nordkoreaner inte om, antagligen tror de att den store ledare komponerat dem eller nåt... samma sak skriver Erik Cornell, Sveriges f.d ambassadör i NK i sin bok Sändebud till paradiset. De flesta som varit där, turister som diplomater, verkar ha samma intryck av landet och delvis varit med om samma saker....

Såg att Nordkorea slog Turkmenistan med 1-0 i fotbollens VM-kval. Vilket par. Turkmenistan är väl en av de få länder som möjlgen, möjligen kan jämföras med NK när det gäller absurditet, personkult och verklighetsfrånvändelse. Turkmenistan - jag måste dit.

Jag satt och lekte med den obehagliga tanken att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och blir vågmästare mellan blocken i nästa val. Nu tror jag i och för sig inte att det blir så men om… Då finns det fyra mer eller mindre möjliga scenarior. Jag har här utgått från att samtliga nuvarande riksdagspartier kommer in, förvisso inget säkert antagande men annars blir variablerna för många.

1) Sverigedemokraterna lyckas uttnyttja sin vågmästarroll. Det är dock inte sannolikt. Inget av blocken kommer vilja ha med dem att göra, och att sitta i direkta regeringsförhandlingar med dem, det tror jag ingen kommer göra

2) Om alliansen+Mp får över 50 procent tillsammans så är ett sådant samarbete möjligt. Politiska tvistefrågor saknas sannerligen inte, och även mentalt är det nog svårt (omöjligt?) för M och Mp att ingå en regeringskoalition. Alternativet är ju att Mp blir ett samarbetsparti på samma sätt som det var till Perssonregerineg under åtta år men med tanke på allt negativt de sagt om det, så känns det som att de skulle kräva full regringsmedverkan vid detta scenario.

Då skulle oppositionen bli Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Vilket gäng... :-)

Denna regering skulle kunna hålla i två år tror jag, inte längre. Finns hur många frågor som helst där M och Mp skulle ha svårt att enas.

3) Socialdemokraterna bildar regering med ett eller två mittenpartier, beroende på vad som krävs för att få majoritet. Både fp och c har dock profilerat sig som väldigt anti socialdemokratiska på sistone och kan verkligen sossarna smälta ett smarbete med kd? Kan kd smälta det? För det kan väl aldrig bli S och M? Nä, för många knutar och psykologiska spärrar. I bägge partierna. Då skulle både Mona o Fredik få det hett om örenen.

4) En minoritetsregering i mitten av samma modell som var på G efter 2002 års val . Mp+C+Fp+Kd. Nja...kan man få S eller M att stödja en sån bara för att hålla Sd ute... ?

Min gissning är en allians+mp regering som håller knappt två år, sen blir det antingen nyval eller s+fp.

Men förhoppningsvis kommer Sd inte in, då slipper vi detta. Fast det vore onekligen intressant, ur ett statsvetenskapligt parspektiv, att se hur de etablerade partierna skulle handskas med situationen...

Jag har fått internationalen på hjärnan sen jag var i DPRK. Kan inte sluta nynna på den. Ändå spelades den inte överallt. Bara i högtalarsystemet i tunnelbanan och på nåt ställe till. Däremot var det pampig, nationalistisk musik på massa ställen. På hotellrestuarangen t.ex.

Almost two weeks have now passed since I came home from North Korea but I haven't landed totally yet. The more I think the more absurd and terrifying it is.

When I read blogs and look at pictures on the internet from other people who have been there, I can not help recognizing all places and even most people. The militaries and local guides are the same as I met. It shows, again, that only very few people are trusted so much so they are allowed to meet foreigners.

There are so many enormous monuments and buildings. Palaces. But the people are starving. The electricity supply is poor. In Pyongyang it worked while we were there but outside the capital there were regular power failures.

Pyongyang is a dead city after dark. No sounds from people or cars. No lights, except from some windows (Maybe fifty percent of the windows). No streetlights. The air in the centre of this 3 million people city is totaly fresh. No commarcials, no people who try to sell things. Nothing. Sometimes you see very synchronized people doing mass gymnastic at Kim Il Sung square. Dressed the same, doing the exact same movements at the exact same time. They might have been there only because our tourist group were comming, or maybe not. I don't know. I just know that I don't trust anything I saw. Everything might have been a show. Even though some things looked as they were for real.

The rhetoric and propaganda felt like a parody. Only, it wasn't meant to be. We visited a captured US-ship which was taken by the North koreans in the 60ies when spying outside their coastline. The language in the video they showed was interesting. It was all about the heroic achivements of the People´s army and the Great Leader. I stoped counting the number of times they used "imperialists" after eight times. Then two minutes had passed. The whole video seemed like a parody of war propaganda. The ship is still in the river at the centre of pyongyang.

They are really trying to keep the war memories alive. A bridge from North Korea to China is only half reconstructed after the Korean war. The Chinese built their half but North Korea wanted to keep a broken bridge as a memory of the war. As if they needed one more such memory...

I will write more...

Here are some of my experiences from North Korea. As you can see, I mix Swedish and English posts by some reason…

First of all: I had a great time there. It is hard not to, they do everything for the tourists and want us to get a good impression of the country. Too bad for them that it is so obvious that it is all propaganda. I was with a really good group. We were eight persons, very nice people. Our guides (supervisors/guards) were nice people as well. Possibly they just played a game with us, we’ll never know. They seemed however decent and genuinely interested in the world outside North Korea. Since the group had to stick together with each other and with the guides all the time (no exceptions) we got to know each other rather well.

It is ironic that it felt like arriving in a democratic and free Western country when crossing the border from North Korea to China. But that is exactly how it felt. That doesn’t say anything about China. But it says a lot about North Korea. And truly, compared with North Korea, China is a free democracy. There are levels in hell.

It is not possible for foreigners to go anywhere without the guides. (Frankly, it is difficult for locals to go anywhere as well) We were taken to monument after monument, often connected to the worship of the dead “Great Leader Comrade Kim Il Sung”.

Kim Il Sung fought in the resistance against the Japanese occupiers during the Second World War, and is now celebrated as the big liberator and father of the nation. Actually he is worshiped like a God. He created after the war the most closed and bizarre countries in the world.

The ideology is not just communism, it is Juche. Juche was invented by, of course, the Great Leader, and states basically that man is the master of himself and can accomplish anything. It also says that the country should be self supporting and not depending on the outer world. Quit contradictory since many North Koreans would starve to death without food supplies from their so called “imperialist” neighbours. Juche is also the name of their chronology. The Great Leader Comrade Kim Il Sung was born in 1912. So in North Korea, it is not 2008 but the year 96.

On many North Korean maps, there is no border to South Korea. The South is “occupied” by the “American imperialists”, but will one day be “liberated” and reunified with the North under the name “Democratic republic of Koryo”. It is already decided in Pyongyang.

It is impossible to describe everything I experienced in this absurd country, in one week you see a lot if you do not do anything else except travel between different places.

Kim Il Sung mausoléumet är en av de bisaraste plaster jag besökt. Först får man lyssna på en ljudinspelning med en man som med tydlig gråt i halsen berättar om vilken chock det var när Den Store Ledaren Kamrat Kim Il Sung avled om hur världen sörjer honom, presidenten som var sänd från himmlen(!). Tydligen sörjde även vattnet och stenarna när han dog eller hur det nu var... och nä, det var definitivt inget skämt.

Därefter var det total tystnad anbefallen. Tre och tre i led. March in salen där liket av den döda diktatorn låg. Musik i högtalarna. Ett varv runt den balsamerade kroppen. Tre gånger skule det bugas, en gång vid hans fötter, en gång vid hans vänstra sida och en gång vid den högra. Det hade dock inte varit lämpligt att göra en politisk markering genom att vägra buga. Dels är “Kim-il-sung-ismen" religion. Kulten och hjärntvätten är total. Ska man påverka finns det battre sätt. Dessutom skulle våra guider kunna råka illa ut om deras grupp missköter sig på detta sätt, genom att inte buga. Hela besöket var dock surrealistiskt.

Överallt finns statyer av Ledaren. Den största är 20 meter hög mitt i Pyongyang. Vi besökte även hans födelseby. ”I detta träd klättrade Kim Il Sung när han var barn” sa guiden. Jaha...

Ett muséum i anknytning till ett kopperativt jordbruk handlade inte om det kopperativa jordbruket utan om...just det.. ”The Great Leader Comrade Kim Il Sung” och om de tillfällen han besökt jordbruket. I en monter fanns en matta som han satt på när han var där en gång, i en annan monter en stol han satt på vid ett annat besök osv...

En dag besökte vi ett museum med gåvor presidenten fått från all världens hörn. 50 000 kvadratmeter med 220 000 prylar. En hel del skänkt av statschefeer på besök eller av kommunistiska sekter i väst. Samt en sak från Olof Palmes storebror(!)

Jag skulle kunna fortsätta men jag tror poängen med rubriken gått fram... Betänk att Kim Il Sung dog 1994 men fortfarande är landets president. Göran Persson har kallat landet för en nekrokrati. Jag jämförde det med en religion ovan och det är inte fel. Juche är religionen, Kim Il Sung guden. Kim Jung Il är möjligen hans profet eller ställföreträdare. De 10 800 böckerna vi fick veta att Kim Il Sung skrivit (hehe, de sa det på fullt allvar) är deras religiösa skrifter osv.

Southwards from Pyongyang towards the South Korean border is a twelve (!) lane, six on each side, motorway. Nothing strange with a big highway out from a city with 3 million people? Well, not in the normal world. The only thing is that there are almost no cars in North Korea. We met perhaps 10-20 cars many of them military vehicles, on a 2.5 hours trip from Kosang near the border to the capital. Exceptional. I saw people walking in the middle of the motorway. Is it irrational to build a motorway like this when there are no cars in the country? Well, not if you need room for tanks and a landing/starting place for military aircrafts… But that is just a qualified guess. Poor South Korea.

Vi fick inte träffa några vanliga människor. Guiderna och vissa bartenders var de enda vi kunde prata med. Och då handlade det inte om barer som koreaner fick besöka utan hotellbaren. Även när det gäller andra restauranger fick vi inte beblandas med nordkoreaner. De såg vi inte till. Vi frågade specifikt om vi fick besöka en vanlig supermarket. Det fick vi inte. Ingen förklaring gavs. Ville de dölja bristen på varor? Eller är det rädda att vi ska prata med nån och berätta om världen utanför det gigantiska fängelset som kallas ” The Democratic People’s Republic of Korea”?

När vi besökte ”Grand People’s Study Palace” och gick in på en föreläsning för studenter som pluggar engelska började några av studenterna prata med oss. Oskydiga samtalsämnen som vad vi hette, kom från och vad de pluggade hann avhandlas i cirka 20 sekunder. Sedan blev vi utkastade. Inga samtal mellan utlänningar och nordkoreaner tillåts. Det handlar trots allt om ett land där det råder dödsstraff för innehav av mobiltelefon och där inte ens ganska högt uppsatta personer betros tillgång till internet och e-post.

Mina enda observationer av vanliga nordkoreaners liv kommer således från det jag såg från busssfönsteret på vår lilla minibuss som körde oss mellan sevärdigheterna. (jodå, den hade faktiskt fönster). Jag såg som sagt inga bilar på motorvägen och väldigt få inne i Pyongyong. Bönder man såg hade inga traktorer, ibland drog oxar arbetsredskapen, ibland människor. En klass med sjuåringar vi besökte såg ut som femåringar. Och det handlar inte om att asiater är mindre än vi, det var bortom det. Matbrist?

Vi hade dock några positiva möten med ”vanliga människor”. Under en promenad vid floden började ett picknicksällskap plötsigt närma sig oss, dansa och sjunga. Vi blev tillfäligt inbjudna till deras party. Utan att guiderna ingrep. Arrangerat? Tja, man blir lätt cynisk av en vecka i Nordkorea. Skulle inte förvåna mig om allt var arrangerat och om guiderna var mer medvetna och mer inne i systemets topp än de ville påskina. Trots allt är de cirka 80 personerna som jobbar som guider handplockade av regeringen. Men jag väljer ändå att tro att det inte är hela sanningen. Jag tyckte guiderna var trevliga och pratade mycket speciellt med en av dem. Jag vill gärna tro att allt inte var teater, utan att de var genuint nyfikna på och intresserade av att lära sig mer om omvärlden.

The so called demilitarized zone (DMZ) at the border between North and South Korea is actually one of the least demilitarized pieces of land in the world. The border goes throw a house that was used for peace negotiations during the Korean war. In there, tourist groups from the north and south can go in (not at the same time) and cross the border inside the house. So in one sense I have been to South Korea as well. But it is of course not possible to exit the house on the other side.

All military personnel, policemen and guards were really friendly to us, smiled and even shock hands. Image making for sure, but still. I have never seen so many militaries as in North Korea, not just in DMZ but everywhere. Not only men. Young, sweet, smiling women with heavy machine guns is a somewhat complex sight. :-) I waved to one from the train window at a station. She pointed her machine gun towards me, smiled and waved back. Sweet on the outside…?

Alla pengar man spenderar och allt vi betalade för resan går direkt till regimen, en av värdens absolut hårdaste och vidrigaste diktaturer. De köper vapen, inte mat, för pengarna med vars hjälp de hotar Sydkorea och trycker ner sitt eget folk. Hur kan man då åka dit?

Jag tror inte på bojkotter och isolering. Nånstans måste man börja. Även om informationskontrollen och hjärntvätten är total så måste några tankar väckas hos nån när de ser att folk från det där hemska utlandet kommer, välklädda (nåja) och välgödda. Nån kanske kommer på tanken att fråga sig varför de inte får åka utomlands. Även om vi inte fick ha kontakter med nordkoreaner kan de inte undgå att vi ser folk och att de ser oss. Dessutom pratar vi med guiderna. Berättar om livet i väst och om värden utanför. Om nu inte guiderna är mer cyniska och medvetna än de visar så borde ju funderinagar väckas även hos dem. De har sedan vänner och familjer de pratar med. Kanske inte om politik, det vågar de nog inte, men om digitalkameror och mp3 spelare, och om att världen utanför ser annorlunda ut. Vi berättade lite om det nämligen.

Back home after a strange experience. Does North Korea really exist or what is all just a dream? Well, I am tired now. Just came back from Bejing two hours ago. I'll return to the subject after some sleep. Anyhow, I had a really great time and I am safe and back home :-)

Halloj halloj

Now I am in Bejing. Tomorrow is the day for our trip to the Great wall. Exciting. Today we saw the temle of heaven, a place were the emperors worshiped... well heaven. I also visited the olympic stadium but one could only see it on distance, I thought it would be possible to enter like in Sydney 2000 when I was there eight month before the olympics but missed to visit the stadium.

Be careful if you take a taxi in Mongolia. Our taxidriver to the train station drove us to a parkinglot and pretended not to understand where we wanted to go. But the hotel staff had talked to him so he bloddy well knew where we were going (and how often do three foreigners with a lot of luggage take a taxi to a dirty parking lot....?) We had agreed about the price in advance. He just wanted more money. He didn't get it. After a while he "suddenly" understood and we made it to the train. But that does not change our overall positive picture of Mongolia.

I can not write everything here, no time for that :-) So you will all hear more when I get home. I hope little information here is better than none. Soon I will enter the internetdarkness of the People's Republic of Korea. The one place(?) in the world where cell phones and internet is not working. I am back in Beijng at Maj 7th and return home at May 8. Until then, have a good time wherever you are..

I have now for the first time during my journey the possibility to write on my blog. Since it looks terrible to write Swedish without the three specific letters, I write in English.

I am currently sitting at an intern center in Ulaan Baatar, the dirty, messy, noisy and wonderful capital of Mongolia. I love this country. We arrived three days ago with the train and were met at the station and driven to our hotel. It was rather nice to get a shower after five long days without it. The traffic is crazy in this city, green or red lights are only for recommendation. But still. You got to love a country were 45-65 percent of the populations (the information varies) are still nomads moving around throughout the year. People speak surprisingly good English, at least some of them. The city is under transformation, as the whole country. The atmosphere is good, we felt really welcome when we arrived here.

On the train from Moscow we shared our small compartment with a persons who is almost impossible to describe. It was a big Chinese man who spoke no English. We called him Kurt. He wore a SWAT vest the whole time, smelled bad, made noise constantly, had trousers and under wear with big holes (and brown spots) witch he gladly showed us. But well… you can not explain it, the person is a legend already but I guess you had to be there… did I mentioned that he spoke Chinese for himself and had only one leg…and put pieces of his smelly caviar and fish paste everywhere… Kurt made the train journey a bit different; I can not say if it was to the better or worse. At least we had something to talk and laugh about. Poor Kurt had no Visa for Mongolia, so the border officials took him off, but he could buy one there. We were a bit worried for him for a while...

In Mongolia we have made a trip to the countryside, staying in a traditional Ger (Jurta). First we visited a Mongolian nomad family. We could try their traditional outfit (yes, I have photos) and they gave us salty(!) tea, frozen yoghurt and bread. I kind of liked it. We thought we were going to stay with them for the night but obviously not. Our Ger was at a tourist camp and we were the only tourists. At least we could ride a tour on Mongolian horses. I had not been on a horse since I was five years old or something… but I survived.

I would like to write more, but I can not do it now. Probably I will write something in Beijing and then when I get back. Our train leaves tomorrow morning and we arrive in Beijing about 30 hours later. Four days there, then North Korea… :-)

Jag gjorde ett test på www.vuxenpoäng.com och enligt det testet borde jag vara 25,1 år. Det låter väl rätt rimligt :-) Det är nog runt där jag känner att jag befinner mig. Förmodligen står det fel i mitt födeseattest...

På måndag åker jag. Sjukt... Jag kommer inte skriva resedagbok på nätet. På tåget finns ingen möjighet att koppla upp sig och inte heller i Nordkorea. I Mongoliet är internetuppkopplingen tydigen opålitig så det skulle bli i Kina då men det vore en futtig resedagbok så jag skriver en längre reserapport när jag kommer hem istället. Med tanke på hur annorlunda Nordkorea är som resmål kanske jag kan försöka sälja in den till DN eller nån större tidning... eller ? I annat fall får nån resesajt eller denna blogg duga.

Jag kommer nog vara svår att nå via telefon eller SMS också. Inget mobilnät i Sibirien; och i Nordkorea får jag inte använda mobilen. De lägger den i en plomberad påse vid ankomsten och gud nåde mig om jag öppnat den vid avfärd :-)

Jaja, det var allt för nu