Blogg

En vecka i Dushanbe var mer an nog. Jag skulle kunna tanka mig att stanna i Centralasien langre (Men da skulle jag forstas sakna Martina for mycket). Dock inte i Dushanbe. Inget fel pa staden i sig men den var lite smatrist och efter ett par dagar har man sett det som finns att se. Nu gick ju mitt arbete mycket fortare an beraknat ocksa.

En lustig skillnad mellan att resa i lander som Tadzjikistan jamfort med vastlander ar hur man kanner sig nar man ser en myndighetsperson. Har i Istanbul kanns det tryggt att se en polis, i Dushanbe blev man pa sin vakt och utgick fran att de kunde stalla till problem for en. Jag tror inte det ar helt grundat pa fordomar, aven om jag klarade mig bra. Det postsovjetiska syndromet.

Pa min officiella inbjudan till landet stod det att jag jobbade i samarbete med Relief international, vilket var anledningen till att jag kunde intervjua folk i de skolor de redan samarbetar med utan ytterligare tillstand. Sa myndigheterna visste vad jag gjorde dar. Nar jag skaffade visum pa flygplatsen skrev jag dock "turism" under faltet om varfor jag kom till landet. Detta for att det skulle ta evigheter att komma forbi tullen annars. Jag var lite orolig att de skulle upptacka assymetrin och stalla till problem for mig, men det gick bra. Byrakratin ar annars otrolig. Jag fick lamna fran mig passet i tre dagar vilket jag inte riktigt gillar. Sa lang tid tar det att genomfora den registrering som alla som stannnar i landet mer an 72 timmar maste genomfora. Da skickas passet till tre olika kontor for att fa ratt stamplar. Stamplar var det. Inget verkar viktigare an att ha ratt stamplar. Myndigheterna alskar stamplar. Naja, jag fick tillbaka passet pa mandagen och det gick bra.

Denna enorma byrakrati och krangel maste de andra pa for sin egen skull. Tadzjikistan ar ett potentiellt turistland med sina vackra berg och historiska platser vid gamla Sidenvagen. Bade naturalskare och kulturalskare skulle kunna stromma dit. Det har faktiskt redan borjat komma fler turister dit pa somrarna, men for att det ska lossna maste de oppna upp sig. Det galler aven for att fa in lite utlandska investeringar. Jag vagar inte tanka pa vilka hinder som moter den som till aventyrs vill investera i landet. De har ocksa stramat at situationen for NGOs i landet, mycket p.g.a. att de vill undvika en georgisk/ukrainsk/kirgisisk utveckling. De har ocksa sin speciella historia med inbordeskriget 1992-1997 i farskt minne. Kriget ar ett samtalsamne tadzjiker ofta undviker, det ligger som ett olakt sar hos dem. Jag skulle kunna mala vidare om detta, men jag avstar.

Det var kul att lara kanna lite vanliga tadzjiker, jag var ute en kvall med fem stycken. Ett ol som heter SimSim (tadzjikiskt ol) maste man ju bara gilla.

Mycket gott kan ocksa sagas om landet och staden. Trots byrakrati och korruption sa fungerar det mesta pa nagot satt. Hela landets statsbudget ar mindre an an av de storre Hollywoodfilmerna, men enligt de flesta gar den ekonomiska utvecklingen at ratt hall, dock valdigt sakta. Jag besokte som sagt flera skolor och det var fallfardiga lokaler, trasiga fonster etc. Jag hoppas jag kan gora nat for att hjalpa till. Mer om detta kommer publiceras pa denna blogg nar jag kommit hem och strukturerat mina anteckningar och kollat upp nagra saker.

Idag har blivit en lang dag eftersom jag rest "mot tiden", vasterut. Sa jag orkar inte gora mycket. Det blir nog tidig sanggang (men man vet aldrig). Nar jag uppdaterat mina kara lasare har om det senaste ska jag ga och ata. Sedan far man se...