Vi fick inte träffa några vanliga människor. Guiderna och vissa bartenders var de enda vi kunde prata med. Och då handlade det inte om barer som koreaner fick besöka utan hotellbaren. Även när det gäller andra restauranger fick vi inte beblandas med nordkoreaner. De såg vi inte till. Vi frågade specifikt om vi fick besöka en vanlig supermarket. Det fick vi inte. Ingen förklaring gavs. Ville de dölja bristen på varor? Eller är det rädda att vi ska prata med nån och berätta om världen utanför det gigantiska fängelset som kallas ” The Democratic People’s Republic of Korea”?
När vi besökte ”Grand People’s Study Palace” och gick in på en föreläsning för studenter som pluggar engelska började några av studenterna prata med oss. Oskydiga samtalsämnen som vad vi hette, kom från och vad de pluggade hann avhandlas i cirka 20 sekunder. Sedan blev vi utkastade. Inga samtal mellan utlänningar och nordkoreaner tillåts. Det handlar trots allt om ett land där det råder dödsstraff för innehav av mobiltelefon och där inte ens ganska högt uppsatta personer betros tillgång till internet och e-post.
Mina enda observationer av vanliga nordkoreaners liv kommer således från det jag såg från busssfönsteret på vår lilla minibuss som körde oss mellan sevärdigheterna. (jodå, den hade faktiskt fönster). Jag såg som sagt inga bilar på motorvägen och väldigt få inne i Pyongyong. Bönder man såg hade inga traktorer, ibland drog oxar arbetsredskapen, ibland människor. En klass med sjuåringar vi besökte såg ut som femåringar. Och det handlar inte om att asiater är mindre än vi, det var bortom det. Matbrist?
Vi hade dock några positiva möten med ”vanliga människor”. Under en promenad vid floden började ett picknicksällskap plötsigt närma sig oss, dansa och sjunga. Vi blev tillfäligt inbjudna till deras party. Utan att guiderna ingrep. Arrangerat? Tja, man blir lätt cynisk av en vecka i Nordkorea. Skulle inte förvåna mig om allt var arrangerat och om guiderna var mer medvetna och mer inne i systemets topp än de ville påskina. Trots allt är de cirka 80 personerna som jobbar som guider handplockade av regeringen. Men jag väljer ändå att tro att det inte är hela sanningen. Jag tyckte guiderna var trevliga och pratade mycket speciellt med en av dem. Jag vill gärna tro att allt inte var teater, utan att de var genuint nyfikna på och intresserade av att lära sig mer om omvärlden.
# posted by O : 10:26 PM
: 15 August, 2010 22:51